193jpg

Historik

Kostern Kåres historik som den är känd 2017-10-02

Kåre byggdes av Adolf Johansson i Djupvik, Tjörn. Byggåret har angetts till 1888 eller 1900 från olika källor.

Adolfs far, Johannes Johansson, hade nedärvda båtbyggartraditioner från Vasseröd, Orust, när han flyttade till Tjörn och grundade Djupviks Varv 1894. De första åren byggdes mest mindre båtar, wässingar, för det då pågående sillfisket. Sönerna Adolf, John och Gustav tog över varvet men de två sistnämnda anlade Skärhamns Slip och Mekaniska Verkstad, medan Adolf fortsatte verksamheten på Djupvik. Han hade gått i lära vid Selldén på Buenäs och med kunskaperna därifrån började han bygga fiskebåtar på kravell 1907. Båtarna byggdes till en början under bar himmel men efter några år byggdes så kallade halvskjul till skydd mot väder och vind. 1910 anlades den första slipen och 1916 byggdes ett båtskjul.

Med stöd av ovanstående kan man med stor sannolikhet fastställa Kåres byggår till 1900 och inte 1888. Hon byggdes antagligen som vadbåt/bruksbåt ämnad för sillfiske. Men Kåre har troligtvis aldrig varit i fisket, beroende på att sillperioden tog slut, utan användes istället för andra frakter, främst potatis och andra rotfrukter från Tjörn och Orust till Göteborg och Uddevalla. Hon kom då att kallas pärebåt och detta är nog anledningen till att skrovet klarat sig så pass bra jämfört med rena fiskare.

När motoriseringen av yrkesbåtar tog fart i början av 1900-talet kom denna typ av båtar att säljas (ganska billigt kan man förmoda) eftersom de var för klena i akterskeppet för att kunna bära dåtidens tunga motorer.

Segelsällskapet Fram bildades 1896 på Svinholmarna syd Göteborg och blev arbetarnas förening (till skillnad från Göteborg Kungliga Segelsällskap GKSS som var mer av överklassens förening). Medlemmarna på SS Fram kom att köpa upp bruksbåtar och bygga om dem till nöjesseglare och begreppet ”Koster” för dessa båtar började användas. Man höll främst till på Klippans varv i Majorna och dåtidens varvschef på Götaverken, Hugo Hammar, var generös med hjälp till detta. Det var andra tider då och man hjälptes åt på ett annat sätt än idag. 

1912 fick en av bröderna Ivan, Axel eller Karl Lamberg syn på Kåre i Vallgraven nedanför Gamla Latin, Göteborg (båtarna låg då så så långt upp) där man sålde frukt och potatis. Kåres ägare var då två bröder Simonsson från Kjellsnäs i Hakefjorden, och de ville sälja henne till Lambergarna. Men de ville inte göra affär i mörkret utan Ivan skulle komma igen dagen efter klockan 7:30. När han då kom var det för sent! En fiskare, John Tollaksson, från Långholmen innanför Skalkorgarna, hade köpt båten senare på kvällen. Då Lambergarna inte lämnat handpenning hade Simonssönerna sålt den till en man som gjorde affärer i mörkret.

I augusti 1913 hade bröderna Lamberg tagit fast vid Långholmen en söndag, då Tollaksson, som kände igen dem, kom över berget och frågade: ”Ska i köpa båten av mej, pojkar?”

De visade sig dock inte intresserade och låtsades inte känna igen honom, och det blev ingen affär då.

Men den femte september reste bröderna Ivan och Axel Lamberg samt Oscar Johansson ut och så blev Kåre Fram-båt.

Som denna sorts båtar på den tiden, var den försedd med plikt (mindre däck vid stävarna) och lastrum samt styrlucka. Båda kunde tätas med luckor. Ballasten bestod enligt tidens sed av kullersten. För att hindra dessa att rulla hur som helst var de placerade i en stor kista eller låda i lastrummet. ”Det här ska väck!” sa den glada besättningen, och kastade stenarna överbord. ”Här ska nya grejor till!”

Redan första året fick Kåre ny rigg och nya segel samt var med på kappseglingarna. Däcket fick dock vara som det var de två första åren, trots att när det regnade, var det som att man lagt en grind över lastrummet istället för luckorna.

Vintern 1915-16 däckades hon om. Det däcket låg ännu på 1957 och var alldeles säkert riktigt gjort.

År 1918 var man klar med moderniseringen av skrovet, ty då kom järnkölen, gjuten på Götaverken. Besättningen räknade med att denna ökade seglingsförmågan med 25 %.

Antagligen byggdes andra båtar om parallellt av andra personer. Till exempel kostern Zaima visar påfallande likheter och Zaima är idag upprustad och dokumenterad på ett annat sätt än Kåre.

Erfarenheten var att Kåre seglade bäst när man kunde föra toppseglet och ett rev i storen.

Hon hade heller inte peke utan var för sin tid mycket modernt riggad. Rundhultet ser förhållandevis klent ut på bilder från den tiden.

I början av 1920-talet var det frisk vind på nattkappseglingarna. Starten var vid Klippan, och då visade det sig vara lyckligt med denna segelföring. Ut genom Billinghålet, där sjön var mest besvärande, fördes toppen, för att sedan strykas vid behov. Detta kunde göras utan att man behövde lägga upp i vinden eller på annat sätt hindras. Det var bara att hålla väl fullt och ta toppseglet.

Dessa nattkappseglingar samlade ett publikintresse som ingen annan kappsegling. Det var alldeles svart med folk som med intresse följde seglingen från bryggorna och Sjöbergen.

Kåres sista tävling var jubileumsseglingen 1936 med anledning av SS Frams 40-årsfirande. 

Kåre härjade kraftigt i prislistorna och man vann ofta. På fotografiet ovan syns en imponerande prissamling man seglat hem. På hornet finns graverat: "Albert Anderssons vandringspris för distanskappseglingen 1912". På priset hänger små silverbrickor med vinnande båt-namn:

1912 Sidney E. Johansson

1913 Vest Vind Alb. Andersson

1914 SSF 1914

1915 Delfin O. Larsson

1916 Kåre I. Lamberg

1917 Norma Hugo Persson

1918 Peisi J. Svensson

1919 Kåre I. Lamberg

1920 Kåre I. Lamberg

På priset näst längst ner i mitten, cigarrlådan i silver, finns gravyr med texten: "Segelintresserades Hederspris, till Segelsällskapet Fram, Göteborgsregattan Jubileumsåret 1923".

Båtkonstruktören Olle Enderlein, känd tillsammans med Arvid Laurin lär t.ex. ha kopierat (inspirerats av?) Kåres bottenform. Under 50-talet var namnkunniga seglare ofta och hälsade på hos Ivan Lamberg, bland annat Olle Enderlein som vid åtminstone ett tillfälle visade originalritningar på en ny koster.

Besättningen var Ivan Lamberg, rorsman, med två bröder, Axel och Karl som ägare. Övriga var Kalle ”Banko” Pettersson, Gustav ”Banko” Pettersson, Henning Andersson, Oscar Germundsson, Thure Nordlund, Harry Eliasson och Oskar Johansson. Dessa var inte delägare, utan hade eventuellt s.k. ”skraplott” i ett skrapelag, vilket skulle innebära att man hjälpte till med alla förekommande arbeten mot en plats ombord.

I stort sett varje lördag under säsong var man ute och seglade och förde SS Frams vimpel ”Killan”.

Underhållet under vinterhalvåret måste även det ha tagit en hel del tid, särskilt med tanke på den tidens långa arbetstider och korta semestrar. Seglingen var främst en manssak och fruarna var sällan med. Fruarna fick ”gilla läget” som ”seglaränkor”.

När de väl var med sa man ”Ungar och Kärringar i ruffen vid förtöjning!” Förtöjningen skedde alltid i det tysta och utan åror. Man satte en ära i att alla visste vad de skulle göra utan snack. Det fanns åror att användas i nödfall och under de närmare 50 år man hade Kåre användes de endast en pinsam gång: Under en resa till Halden, Norge på 1910-talet, hade man så mycket medström att Kåre inte lydde roder utan fick styras med årorna.

Man tog en ”utläggare” innan segling. Det var helt enkelt en sup innan man kastade loss. De var alltid törstiga ombord…

Klädseln var blå cheviotkostym (ull), seglarmössa och vita gummiskor. Mockajacka om det var kallt.

Båten skulle ha julkrans och julsup varje år.

Man hade med sig kvarting, tuggtobak, kopp och färdig mat hemifrån i låda. Seglarfilosofin var att leva enkelt, t.ex. grötfrukost och eventuellt räkor på kvällen men aldrig tala arbete.

Kåre var enkelt inredd men var alltid mycket bra underhållen. Utvändigt var hon fernissad med undantag av rufftaket och luckan som var vita. Ingen randgång fanns, endast kant. Det fanns två långa och breda britsar i ruffen längs med båda sidorna. Förutom en låda med två backar öl för om masten, en byrå mellan britsarna och en proviant- och matlagningslåda med fotogenkök under bänken i sittbrunnen, fanns inga skåp och lådor. Tåg och utrustning förvarades antagligen under britsarna. I sittbrunnen fanns en rundad bänk i u-form och i styrbrunnen fanns en utdragbar bänkskiva att sitta på. Under bänken i sittbrunnen fanns träpytsar. Man använde koltjära under durkarna och trätjära ovan. Oljad garnering fanns på insidan. Det fanns två kardanupphängda fotogenlampor i ruffskottet. Seglen låg löst på britsarna när de inte användes.

Den tidiga riggen hade lång bom och ganska högt pikat gaffelsegel, toppsegel, stor fock men inget peke. Senare riggades Kåre ned, toppseglet försvann, bommen blev kortare och gaffeln nästan lodrätt pikad.

Gaffeln var ledad och satt på en skena i masten.

Ivan sålde båten 1957 (enligt en källa men det var nog 1959, se nedan) och gick ur tiden 1959. 

Kåre var utannonserad som ”Äldre välvårdad koster på 38 kvm” för 4000:- i Göteborgsposten 28/3-1959 och Bengt Nordwall tittade på henne samma dag och köpte Kåre den 1:a april.

Bengt var sjökapten med mångårig tjänst i Johnsonföretagen. Han seglade i utebåtarna mellan 1940 och 1956 och tjänstgjorde därefter inom Göteborgs Bogserbåtar fram till sin död 1970. När han gått iland 1956 längtade han ut på havet igen, fast med sin familj på fem personer, bland annat dottern Martha Nordwall Persson, samt hund. Martha och hennes syskon var 11, 13 och 15 år gamla då och deltog i arbetena med Kåre.

Kåre låg på Framnäs vid köpet och det var troligtvis Axel Lamberg som sålde henne till Bengt. Hon vinterförvarades sedan ett tag på Johanssons Varv i Fiskebäck innan man lät tillverka en kraftig vagn på Bohus Varv på östra stranden av Göta Älv i Kungälv. Varvschef var Lennart Tiderman. I samband med detta togs den inre ballasten bort och kölen byggdes om. I och med vagnen kunde man sedan förvara Kåre hemma på tomten på Lavettgatan.

Man seglade henne Bohuslän upp och ner flera somrar och som längst en bit in i Oslofjorden, den underbara sommaren 1959. Hemmet låg i Långedrag, så naturligt blev hennes hemmahamn Hinsholmskilen, en svajplats. De hade en liten dinge, Lill-Kåre, som hade en bryggplats på Saltholmen vid kallbadhuset. Lill-Kåre köptes begagnad för 300 kr. Sommartid var Kåre förtöjd på svaj mellan Brattholmen och Brännö (Pannevik). När de inte långseglade brukade de hålla sig runt öarna i Göteborgs södra och norra skärgård. Det hände att Lillkåre användes som bogserbåt för att ro Kåre till förtöjningsplats när man varit ute för länge och vinden mojnat. Man gick ogärna in i naturhamnar som var upptagna. Lillkåre försågs senare med en aktersnurra på 1,5 hk och sedermera ordnades fäste för snurran på Kåre istället.

Under denna tid målades Kåre svart för att minska på det stora arbetet att renskrapa och fernissa friborden varje vår. 

Bengt kortade babords koj och byggde ett pentry innanför luckan. Det fanns ett smalt, från byrån, utfällbart bord med klaffar så man kunde sitta i ruffen och äta. Det fanns även ett bord att användas ute i sittbrunnen. I förpiken, under luckan i fördäck förvarades pottan. Kåre hade nu antagligen inte längre rullbom, utan traditionell bom med revlöddror i storseglet. Det fanns kompass i ett nakterhus och lanternor i vanten. Den gjutna namnskylten fanns kvar.

En kuriositet är att Marthas morfar, Konrad Berndtsson var från Djupvik. Martha lekte med en Veronica Gunnarsdotter där som barn, och det var Veronicas far som ägde Djupviks Varv där Kåre byggdes (även om det knappast var ett varv i dagens mening, på den tiden Kåre byggdes).

Kåre såldes till ostkusten 1964 eller 1965.

På 1960 och 70-talet finns uppgift att TV-profilen Jan-Öjvind Swahn ska ha varit ägare till Kåre men denne har förnekat att så var fallet.

Kåre gick på grund eller något och blev vrak. Per Anders Eriksson, båtbyggare, renoverade båten som hans mor köpt för 8000 kr. Per bytte botten, bottenstockar, lade teakdäck, riggade, gjorde bom och bogspröt etc. och lät sy segel på Orust för 5000 kr. Masten var 14 m lång och ihålig. Lanternor fanns på vant och stag.

Erik Holst, Stockholm, köpte båten på 1980-talet (kan ha varit 1980-82) av en båtbyggare från Varberg, sannolikt Per Anders Eriksson. Erik hade stora planer på att göra Kåre nordsjösäker och hade kontaktat bröderna Erikssons båtbyggeri för en ombyggnad. Kåre skulle få självläns och skydd för rorsman.

Men livet kom emellan och detta blev inte av. Men Kåre seglades ändå på en del långturer. Hon var till en början extremt lovgirig och mycket tröttande att segla, så Erik lät tillverka ett bogspröt så man fick mer segelyta längre föröver, och då seglade Kåre spikrakt. Kåre gick bäst i grov havssjö.

Från slutet av 1980-talet låg hon i Säbyviken under säsong. Hon förvarades normalt på land i Lotteräng, men när Dahlqvistarna köpte henne låg hon på Djursholms båtvarv, Stora Skraggen.

När Erik ägde Kåre saknade hon redan namnskylt, kompass, fotogenlampor och byrån med klaffbord. Bom, gaffel och lanternor var dock med. Erik hade inget namn på båten. Han sålde båten för en symbolisk summa mot löfte att hon skulle renoveras.

Jan och Inger Dahlqvist köpte Kåre för 5000 kr 1999 och började kalla henne Maria.

Jan tätade henne i tre dagar innan hon kördes hem, läckande som ett såll, med hjälp av en bensindriven länspump. Kåre ställdes upp i täckt bygge i Säbyviken och inget gjordes åt henne förutom täckställningen. Efter en tid insåg de att man inte hade tid och råd utan sålde henne. De hade Kåre under en presenning i fem år innan Sven Siggstedt blev ägare. 

Sven Siggstedt, då aktiv medlem i Föreningen Allmogebåtar, FAB Norrtälje, blev ägare till Kåre 2003. Under vintern 2003-04 byttes 2/3 av förstäven, skrovet skrapades och rengjordes, omfattande oljning, drevning/tätning, skrapning/slipning/målning utfördes liksom tillverkning av durkar.

Under 2004 skaffade Sven en Colin Archer skuta och överlät Kåre åt Joachim Torsson för symboliska 8000 kr. 

Joachim Torsson, tog över Kåre under senhösten 2004 då hon stod uppställd hos Sven. Vintern ägnades åt seriös renskrapning invändigt liksom en del kringarbeten och hon kom i sjön till sommaren 2005 utan större problem.

I november 2005 besiktades Kåre av pensionerade båtbyggaren Arne Fredriksson, Vettershaga, Norrtälje. Han bedömde skicket som förhållandevis bra och skrev en åtgärdsplan som innebar byte av delar i etapper, men med årlig användning på somrarna.

Men Kåre blev stående på land av olika anledningar.

I november 2015 gjordes en besiktning av Anders Annell. Annells båtbyggeri. Han var mycket förtjust i båten och tyckte absolut att hon var värd att sparas, 1800-talsbåt som hon är. Han tyckte inte att det var lönt att lapplaga något mer då detta gjorts i flera omgångar innan. Det enda vettiga vore en helrenovering med byte av cirka 50 % av allt trä i båten, bland annat samtliga spant, hela däcket, stävarna och en hel del bordläggning. Detta skulle ta cirka 1500 timmar (!).

Kostnaderna för att låta ett svenskt varv renovera henne skulle bli oskäliga för en lönearbetare. Nu blir Kåre renoverad av kunnigt folk i Estland och renoveringen är inne på andra året med sikte på sjösättning till säsongen 2018.